en vän att dö för
Det är försent, jag vet att det är försent.
Du förstörde allt, om och om igen och tillslut fick jag modet att lämna dig.
Du förstörde men jag lämnade dig.
Jag hade en vän.
En bästa vän.
En människa som jag berättade allt för, som jag tillbringade de flesta av mina lediga sekunder med.
Hon var min ängel.
Jag hade en vän som fanns med mig i alla svåra tider, alla lyckliga tider. Hon visste allt om mig och jag allt om henne. Om någon frågade mig kunde jag alltid tala om precis var hon var, vad hon gjorde och med vem.
Det kan jag inte längre.
Jag vet ingenting om dig länge, jag vet inte vem du är eller vad du har gjort de senaste månaderna. Du sa att jag förändrats men vem var det egentligen som förändrades? Var det kanske bara så att vi "gled isär" eller "växte ifrån varandra" ? Nej, men någonstans på vägen hände något och den vänskap jag en gång tog för given och litade på var numera trasig och kvävde mig. Jag kunde inte andras, jag fick inte luft. Du var problemet.
Det sårar mig att tvingas tala på det här viset. Tala om vi som var. Jag önskar att allt kunde vara som förut men jag kan inte förmå mig själv att sätta mig i den sitsen igen. Även om du är min bästa vän så vet jag ni att det inte fungerar. Jag kan inte ta det mera. Vill inte såras av dig, den jag höll närmast hjärtas så otroligt länge.
Det är inte lätt, inte en sekund. Det river, sliter, klöser och biter i mig varje vaken sekund.
Jag saknar
Det svider
Det gör ont
Jag skriker
Men jag lär mig leva utan dig.
Varje gång jag ser tillbaka på oss och vad som gick snett så tänker jag : "det kanske inte var så farligt ändå. Det är sånt som händer, jag överreagerar".
Sedan talar mina vänner om saker för mig som jag har glömt, förträngt. Svek, baktal och smärta och då minns jag varför jag lämnade dig.
Den här tiden på året är det extra svårt, men jag klarar mig nog.
Jag saknar dig varje dag men detta är ett val jag gjort.
Kanske kan vi vara bästa vänner igen när vi mognat?
Jag älskar dig mer än någonsin min fantastiska vän
Du förstörde allt, om och om igen och tillslut fick jag modet att lämna dig.
Du förstörde men jag lämnade dig.
Jag hade en vän.
En bästa vän.
En människa som jag berättade allt för, som jag tillbringade de flesta av mina lediga sekunder med.
Hon var min ängel.
Jag hade en vän som fanns med mig i alla svåra tider, alla lyckliga tider. Hon visste allt om mig och jag allt om henne. Om någon frågade mig kunde jag alltid tala om precis var hon var, vad hon gjorde och med vem.
Det kan jag inte längre.
Jag vet ingenting om dig länge, jag vet inte vem du är eller vad du har gjort de senaste månaderna. Du sa att jag förändrats men vem var det egentligen som förändrades? Var det kanske bara så att vi "gled isär" eller "växte ifrån varandra" ? Nej, men någonstans på vägen hände något och den vänskap jag en gång tog för given och litade på var numera trasig och kvävde mig. Jag kunde inte andras, jag fick inte luft. Du var problemet.
Det sårar mig att tvingas tala på det här viset. Tala om vi som var. Jag önskar att allt kunde vara som förut men jag kan inte förmå mig själv att sätta mig i den sitsen igen. Även om du är min bästa vän så vet jag ni att det inte fungerar. Jag kan inte ta det mera. Vill inte såras av dig, den jag höll närmast hjärtas så otroligt länge.
Det är inte lätt, inte en sekund. Det river, sliter, klöser och biter i mig varje vaken sekund.
Jag saknar
Det svider
Det gör ont
Jag skriker
Men jag lär mig leva utan dig.
Varje gång jag ser tillbaka på oss och vad som gick snett så tänker jag : "det kanske inte var så farligt ändå. Det är sånt som händer, jag överreagerar".
Sedan talar mina vänner om saker för mig som jag har glömt, förträngt. Svek, baktal och smärta och då minns jag varför jag lämnade dig.
Den här tiden på året är det extra svårt, men jag klarar mig nog.
Jag saknar dig varje dag men detta är ett val jag gjort.
Kanske kan vi vara bästa vänner igen när vi mognat?
Jag älskar dig mer än någonsin min fantastiska vän
Kommentarer
Trackback