Mäklarstudent

Tystheten och tomheten sprider sig som en epedemi omkring mig.
Jag kan inte se, inte röra, inte känna.
Jag skulle kunna glömma att du finns för att jag älskar dig så.
Glömma för att slippa känna efter.
Slippa möta det bittra öde som endas är en vecka ifrån nutid.
En vecka och dagarna går så fort att jag inte hinner se dörrmattan innan jag är tillbaka på den igen.

Men jag är glad för din skull.
Jag är det.
Samtidigt som egoismen tränger sig fram mellan mina fingrar och jag hatar mig själv för det.
Jag vill fly när du säger att du snart åker.
Jag vill inte visa mig så som bara mina egna fyra väggar får se mig.
Så till den grad bottennådd att inte ens du skulle känna igen mig.
Då är det mina fyra väggar och jag.
Jag vill säga så mycket och ingenting alls.
Jag vill inte säga hej då.
Kan inte säga hej då.
Jag är så nära tårar varje gång vi säger hej då nu.
Men bara när du inte ser låter jag det skölja över mig.
Som en våg av stillsamhet börjar det sakta krypa fram.
Men jag ska vara tapper.
8 månader är ingenting.
Ingenting alls...

stanna hos mig även när du inte finns i närheten.
jag kommer att sakna dig mer än du anar, G.